Bör vi tänka om kring ”immateriell egendom” i tv-spel?

”Immateriell egendom” (IP) är allestädes närvarande inom tv-spel. Den ger utgivarna exklusiva rättigheter till sina skapelser. Men uttrycket förtjänar att granskas: det formar vårt sätt att tänka kring spel, och inte alltid till kulturens fördel.

Vad handlar det om?

Juridiskt sett omfattar ”immateriell egendom” för ett spel huvudsakligen upphovsrätten (och närstående rättigheter) samt, för varumärket eller vissa tekniska delar, industriellt rättsskydd. Den ger rättighetsinnehavaren exklusiva rättigheter: att tillåta eller förbjuda kopiering, spridning och bearbetning. Det är detta som gör att en utgivare kan avgöra ett spels liv eller död, dess remakes, remasters och uppföljare.

Paradoxen

Ett tv-spel är inte verket av en enskild hjärna: det är en kollektiv skapelse, utvecklare, manusförfattare, konstnärer, musiker, ibland communityn själv (mods, innehåll). Men lagen ger kontrollen inte till dem som skapar, utan till den enhet som innehar rättigheterna: utgivaren. Att tala om ”immateriell” egendom döljer denna förskjutning: det som i praktiken skyddas är en ekonomisk tillgång, inte skaparnas intelligens.

Varför det spelar roll för spelarna

Detta ramverk får direkta konsekvenser: det är i IP:ns namn som man rättfärdigar omöjligheten att sälja vidare, förbudet mot community-servrar efter en nedstängning, eller vägran att låta biblioteken bevara spelen. Att tänka om kring vokabulären, att tala om förfoganderätter snarare än om ”egendom”, skulle bidra till att jämna ut balansen i debatten mellan rättighetsinnehavarnas intressen, skaparnas, och allmänhetens.

Läs mer: bevarande och pliktexemplar.